..för här kommer ett nytt inlägg!

Jag och M är nu c:a en vecka in på vårt samboskap. Jag tror det är en vecka iallafall, min tidsuppfattning är inte den bästa för tillfället.

Hittills tycker vi nog båda att det fungerar bra. Vårt största bekymmer ligger i att vi har för lite att göra på dagarna. Vi försöker iallafall komma ut en stund varje dag, för att hämta luft och solljus och sånt där tjafs som tydligen är viktigt för kroppen att få. Det är skönt att promenera och det är något som vi båda uppskattar att göra. Något som inte är skönt däremot, är när det är för kallt.

Det finns några saker som jag verkligen, verkligen ogillar. Ni vet såna där saker som egentligen är ganska löjliga och obetydliga, men som ändå triggar igång ens irritation till max. Två av dom sakerna består för mig av att frysa och av att vänta på bussen.
Kyla i sig kan ofta få min irritationsmätare att stiga uppåt c:a 70%, lite beroende på hur kallt det är. Jag räknar på ett genomsnitt här av alla gånger jag frusit i år.
Att vänta på en buss medför nästan alltid 60% irritation. Siffran kan variera lite, beroende på hur pass sen bussen är och var nånstans jag är på väg. Återigen räknar vi på ett genomsnitt.
Om vi nu lägger ihop dom här ytterst opålitliga siffrorna så får vi en summa av c:a 130% irritation. Nu skulle jag vilja påstå att kombinationen av dessa två jobbiga situationer fördubblar siffran och ger oss alltså en slutgiltig irritation av 260%.

Ödets ironi har placerat mig i en svinkall stad, utan tillgång till bil. Tack!

M påpekar ibland att jag gnäller mycket, vilket ofta ger mig en tankeställare eftersom jag aldrig brukar reflektera över det själv. Oftast gnäller jag när jag inte fått i mig mat på länge. Det är ingen som helst fantasi eller kreativitet inblandad, det består helt enkelt av att upprepa orden "jag är hungrig" ungefär 3 gånger per minut tills problemet är åtgärdat.
Jag förstår att det här kan vara otroligt påfrestande att lyssna på, men för mig är det något som går på automatik. När mitt blodsocker blir för lågt reduceras mitt ordförråd till dom här 3 simpla orden och i mitt hungriga, förvirrade tillstånd vet jag inte bättre än att upprepa dom tills magen är mättad.

Men sen är det ju skönt att gnälla också, det är som att släppa lite på en ventil för att undvika att explodera. Och varför ska man inte få göra det ibland? Om man tänker efter så är det ju faktiskt det allra första vi gör i livet och något vi spenderar stor del av våra första år med att göra.

Nu känner jag att det här börjar bli lite flummigt och klockan är sent. Vad jag har kommit fram till är alltså att det är högst naturligt att gnälla och det är något som alla har rätt att göra. Eller så har jag just framhävt att det är ett väldigt bebisaktigt och omoget beteende. Jag är inte riktigt säker på den punkten. Något jag är säker på är att jag ska sova nu.

Godnatt!

/J